idag hade vi date med anticimex för en sk köpargenomgång av besiktningsprotokollet. Jag vet inte riktigt vad det kostade, ett par-tre tusen tror jag, och jag har i ärlighetens namn varit lite tveksam till den, men oj vad nöjd jag är över att vi gjorde den!
Anticimex-killen var supertrevlig och superkunnig om hus, och det första som hände var att vi slog oss ner och så förklarade han för oss hur hus fungerar och vad och varför de kollar på vissa saker. Allting var väldigt enkelt och väldigt självklart, men inte helt lätt att komma på själv. Efter det gick han igenom protokollet med oss, vad de hittat och vad vi ska tänka på med just det huset. Naturligtvis fritt fram att ställa frågor hela tiden.
Dagens bästa var att våtrummet i källaren, som ser lite skabbigt ut med ytskikt som släppt lite, är fritt fram att använda! Bastu och jacuzzi kommer alltså funka från start och vi behöver inte vänta på att vi ska ha råd att göra om!
När vi kom hem igen hade stylisten jobbat klart och lägenheten var stylad och klart för fotografering. Det första jag gör? Filmar allt och packar ner det i lådor! Imorgon kommer fotografen och då blir det till att kolla på bilderna och försöka få till samma sak. Sen blir det möte med mäklaren, skrivande av annons, visning den 9:e och hållna tummar för en bra affär.
vi har haft det helt fantastiskt bra på bergslagsveckan! Det var sådär att jag inte ville åka hem igår, men det orsakade min faster och farbror, som jag bott hos. Så trevligt att hinna träffa de ordentligt för en gångs skull! Vi hade det verkligen super!
Tävlingsmässigt har det gått bra. Trots att jag knappt har nån röst och inte har kunnat göra mer än att väsa under veckan. Röstlös agility… Men Dennis har skött sig kanon! Tre nollor och tre disk. Diskarna var alla pga tappad röst, nollorna var alla bra, men hade varit bättre om jag kunnat heja på honom och inte bara kraxa lite under svängarna.
Första agilityklassen blev det en 6:e placering av 71 startande och 4:e pinnen i agilityklass. Helt ok öppning på veckan Sen slog vi faktiskt till med en nolla i hoppklass också, och som om inte det vore nog, så fick vi pinne där med! Trots stoppet när jag inte litade på honom när man skulle ta fel tunnelingång. Placering 12/87 och första hopp-pinnen!
sen drog jag till apoteket för att köpa hostmedicin… Straxt efter att jag somnat vaknade jag av en brännande känsla i bröstet. Superobehagligt, men tack och lov hade jag läst bipacksedeln innan och visste att det var en biverkning av hostmedicinen. I med en ipren och försöka somna om. Det gick väl sådär.
Andra dagen gjorde dennis ett såndär superlopp i agilityklassen! Med en miss, när jag skulle ropa honom från en tunnel så tappade jag rösten och innan jag han få tillbaka rösten och kunde ge honom nya direktiv (det tog ett tag) så hade jag tappat bort honom. men loppet var riktigt, riktigt bra. Till hoppklassen kändes han rätt avslagen och jag såg redan när han närmade sig slalom att han inte tänkte samla ihop sig ordentligt. Hade jag haft röst hade jag kunnat påminna honom, men som det var nu så hjälpte inte ett kraxande. Vi tog om hela sekvensen, så det bidde disk.
Efter det åkte jag upp till vårdcentralen, tjatade mig till ett möte med en läkare och fick lite vettigare hostmedicin.
Agilityklassen dag 3 finns på film. Ett säkert lopp, men inget spektakulärt, Han springer på, men jag saknar det där extra trycket. Hade jag haft röst så hade det ju gått att få fram, menmen. nu var det som det var. 0:at och placering 14/67
hoppklassen finns också på film. den är väldigt representativ för hoppklasserna under tävlingen: toklätta. lite tråkigt, men vi lyckades ju diska oss ändå och det på något så simpelt som en threadle. Jag var inte distinkt nog, men hade jag haft röst så hade det funkat.
Men jag är ändå sååå nöjd över helgen. tre nollade lopp och två pinnar, och det utan att kunna hjälpa honom ordentligt på banan! Kunde varit betydligt värre!
jag var på ReDog idag och körde igenom Dennis ordentligt i vattentrasken. Eftersom han inte sprungit ordentligt så ville jag testa att köra honom hårt under andra förhållanden för att se om det kanske är något annat än värmen som besvärar honom. Dennis presterade bättre än någonsin och satte ett nytt personbästa med en hastighet på 4.8 mph, dvs nästan 7.6 km/h. Nu kan han nog inte springa snabbare, han har ju bara en viss längd på benen. Fast… det har vi sagt ett par gånger, han har ökat ändå
När vi körde honom i trasken så passade vi på att prata om hur man egentligen ska handskas med varma tävlingsdagar. Och jag kan ju konstatera att jag inte har gjort rätt.
Man måste helt enkelt börja ett par dar innan, så att hunden har en reserv att ta av. Sen hjälper det inte med bara vatten, utan någon form av vätsketillskott, som Nutrisal är mycket bättre (för elektrolytbalansen). Eller, så kan man ta en klick av hill a/d och hälla på massa vatten. Hills a/d är deras “återhämtningsfoder” som används när djuret tappat mycket kraft.
Jag har börjat försöken med att vätska upp Dennis ikväll, så får vi se om det ger nån skillnad på bergslagsveckan.
jag satt och förklarade mitt tänk om kontaktfält och motivation och korrekta utförande för någon på vägen hem från tävling häromdan och jag lyckades faktiskt få så många ord på det, att det blir en hel blogg av det.
alla som någon gång spelat tv-spel vet vad det här är och var det innebär:
Axel har inte bara mer liv kvar än Fog, han har mera liv att bli av med också.
Och det är ungefär så jag ser på kontaktfält. För varje rätt utfört kontaktfältsbeteende, där hunden går ner, gör sitt beteende och sticker på släppkommandot, så får du lite mera “liv” i din “kontaktfältsbar”. Om du släpper hunden tidigt, dvs antingen innan den har gått ner till beteendet, eller såpass att den bara gör en halvhalt så förlorar du lite “liv”. Samma sak händer som hunden gör fel och du släpper igenom det. Liv försvinner.
Bara ett krux: det går väldigt mycket fortare att förlora liv än att få tillbaka det… kanske är det till och med så mycket att ett felaktigt beteende gör att du förlorar hälften av det du har samlat ihop.
Att fylla på, dvs att hunden gör rätt, ger mera liv, men bara 1 enhet per beteende, men en bonus finns såklart också. Om hunden har tillräckligt många korrekta repetitioner i rad, hamnar vi i bonus-zoonen, ni vet, då det klirrar och man får en guldstjärna för varje rätt man gör i spelet. vilket översatt blir: hunden är så säker på sitt beteende att den bara ökar i fart och precision ner till sitt beteende.
För mig är tävling och träning samma sak, hunden ska alltid utföra sitt beteende, och alltså släpper jag igenom felaktigheter lika lite på träning som på tävling.
okej, ett exempel:
hunden gör 10 korrekta kontaktfält i rad. Vi har nu 10 enheter investerade. Sen släpper vi hunden lite fort en gång, den hinner inte riktigt ner i position. oups, bara 5 enheter kvar. men okej, ett korrekt kontaktfält och sen släpper vi lite fortare igen. Helt plötsligt är vi nere på tre… Hundens motivation för att stanna har sjunkit enormt och vi måste nu “reparera” med en massa korrekta beteenden, för släpper vi igenom felaktigheter nu, då har vi nästan inget beteende kvar!
riktigt så linjärt och enkelt är det såklart inte, men det är den modellen jag brukar tänka mig när det gäller motivation och korrekt utförande av beteende: det kostar bra mycket mer att släppa igenom felaktigheter än du “får tillbaka” för varje rätt beteende!
min hund är tillbaka. det var värmen som störde honom.
Ulricahamn började med hoppklass. en riktigt, riktigt tråkig bana. Allra största delarna av banan var okej, men sen efter en lååång målraka över hela långsidan så skulle man inte ta sista hindret. Snacka anti-agility! Naturligtvis tog Dennis sista hindret. Trotts att jag tjöt. Jag valde att stanna kvar på banan, ropa in honom igen och ta de sista hindrena. Men fasen så trist när såna banor kommer, snabbast ben och hund som drar minst på hinder vinner, lixom. Annars tyckte Dennis att jag mest stod i vägen och var för sen i alla signaler.
agilityklassen var roligare, men i princip utan svängar och i de som fanns så klantade jag mig. oh yeah! Första svängen höll jag på att skicka honom till fel hinder ett flertal gånger istället för att bara visa och sticka. Andra svängen gick bra. Efter balansen var jag tvungen att sticka om honom och göra ett framförbyte för att på så sätt blocka tunneln han ville in i. Vad gör jag då? Jo, får en fnissattack åt min hunds min på kontaktfältet och min urusla träning som gör att vi bara kan ta hinder rakt fram. Så istället för att släppa honom vidare måste jag bara fnissa en stund. Sen vobblade vi i tredje svängen och in i slalom, men han tog klockan 3-ingången i okej fart och utan problem. En nolla blev det tillslut. Och faktiskt, så lyckades vi hamna på 7:e plats och ta en tredje sm-pinne i agilityklass. Så nog känns det som att han drog på lite bättre än i förra veckan. och betydligt bättre känns det inför bergslagsveckan. Jag hoppas på lite vettigt väder bara.
jag kanske har glömt att introducera Dawn? Den som har kollat på sändningarna från Crufts något av de senaste åren har i varje fall inte missat henne. Jag noterade henne, och Puzzle, förra året, då han drog fram i full fart på banan. Naturligtvis var han med på vm till hösten. Efter hopploppet, där de vobblade lite på några ställen och jag satte hjärtat i halsgropen, låg de på nionde plats. Fatta! De vobblar i en hoppklass på vm och ligger NIA! Helt sjukt, enastående, fantastiskt bra! Jag vet inte om Puzzle hade fyllt tre, men han var ikring där i ålder.
Som om inte det vore nog, så körde Dawn också sin aprikosa pudel Chelsea på vm. Två hundar. Och även om smallklassen inte är den största klassen i england, så är konkurrensen i klassen mördande, och Dawn tar med sig två hundar till VM. Till årets VM har hon med sig båda igen. Och däremellan så har hon hunnit ta x antal medaljer i lite olika valörer på IFCS vm och vunnit och placerat sig på både crufts och olympia. Världsklass eller världsklass?
Skälet till att vi inte ser henne i large, är inte att hon inte har några largehundar, utan för att vi bara bryr oss om fci:s vm. Dawn kör nämligen blandraser i large, korsningar mellan border collie och bearded collie. Men om vi tittar lite utanför vår lilla värld, så ser vi medaljer på ifcs vm och kvalificeringar och placeringar på crufts och olympia. Englands största, mest prestigefyllda tävlingar. Och i largeklassen i england, där är det konkurrens!
jaja, det var lite om Dawns meriter, men mer då, vad står hon för? Hon är en av de mest väl etablerade agilityprofilerna i england, _alla_ vet vem Dawn är, hon har varit med i “evigheter” och fler än en gång har jag sett skrivet saker som t ex “As a handler at the World Championships, you only get to run one dog unless you are Dawn Weaver and qualify two.” (http://agilitynet.co.uk/shows/wc2009_report_stevecroxford.html) och även uttalanden som att det inte är nån mening med att tävla på uk agility, Dawn vinner allt även där. I höstas släppte hon sin första bok “Knowledge equals speed” och efter att ha läst den gillar jag henne och hennes tänk ännu mer.
Hunden måste inte bara kunna utföra hindrena ordentligt, den måste också veta vart den ska. Ju mer information du ger hunden, desto bättre kan den anpassa steg och fart och ta den optimala vägen över hindren. Ju mer hunden får chans att anpassa steget, desto mindre slitningar. En handler som hela tiden ändrar sig eller ger tvetydiga direktiv, har en hund som får väldigt stora påfrestningar på fronten. Och sämre tid på banan. Självklart kan tyckas, men svensk agility är långt ifrån det Dawn står för.
Dawn kör dessutom running contacts. Hur, ser jag fram emot att få lära mig, det enda jag vet i dagsläget är att det inte är samma som Silvia Trkman.
Knowledge equals speed och även den första agilityboken jag har läst som utgår från att man har en icke arbetande ras hemma. För det är ju faktiskt det vi flesta har. Den handlar om hur man kan bygga motivation och fart och hur man kan tänka i träning och, faktiskt, även i handlingen. Dawn bygger, till skillnad från de flesta andra, inte sin handling på förarens maxfart, utan ger föraren en mer stöttande roll och det är hela tiden hunden som är i centrum. Föraren ger tydliga direktiv, håller sig ur vägen, och suportar sin hund. Ledordet är motivation.
Igår var vi och träffade säljaren för att gå igenom lite offerter för diverse saker på huset. Vi har verkligen haft dundertur med säljare! Det han ska fixa innan vi flyttar in, är att färdigställa ventilationssystemet i huset. Det innebär inte bara lägre värmekostnader, utan även att vi får in ett filter som gör att stackars Johan får lättare att andas under pollensäsongen. dessutom kommer vi till nästa år att sätta in en kyldel, som gör att vi får ac i huset… lyyyyyyx!
på den här delen av tomten, tagen vid husets ena kortsida, kommer det att bli pool… uppe på berget, i mitten, på högra sidan av det, kommer det bli en grillplats.
den här bilden är tagen på samma ställe, men i lite vinkel. uppe till höger ser man gräsmattan som kommer bli agilityplätt. grillplatsen kommer att ligga till vänster, uppe på berget, vid sidan av agilityplätten.
ett kvarter bort finns en 7 km lång snitslad slinga runt sjön, området är jättelungt och skogen är verkligen prexis bredvid knuten, hästhagen är 5 meter från tomten. (men tom, och ja, tomten ska stängslas in )
bortsett från det så finns det garage, som blir verkstad, ett inglasat uterum, centraldammsugare, bubbelpool, bastu, kontor i källaren, gästrum som alltid välkomnar besök och bussar, tunnelbana och pendeltåg ifall man inte vill sova över men stanna lite längre efter en öl eller två.
… får hålla tillgodo med lite filmer under tiden. Agility i världsklass när det är som bäst och bygger på handling och kommunikation, och inte förarens maxfart.
ett annat tips är att köpa Dawns bok, “Knowledge equals speed”. En agilitybok som utgår från och handlar om hur det är att köra med en icke arbetande ras. kommentarerna om den säger allt.
fast nej, jag köper faktiskt inte den tiden de hävdar att han hade i agilityklassen. Den är inte rimlig nån stans, så dåligt gick det faktiskt inte! Jag var faktiskt tvungen att fråga om jag hade hört rätt, så konstig var den, men de hävdade att tiden var rätt. jaja, vad är väl en pinne till sm, vi tar den nån annan gång. han har iaf hoppat starthindret glatt, inte tagit några extra tunnlar, trots att han hade chansen i båda klasserna, och inte rivit något. Hopploppet gick lite… vingligt är fel ord, men tvekande bitvis och lite stort på andra stället, och med en så enkel bana som det var, vart det många nollor och ingen placering att tala om alls.
alltså:
- han tog inte tunneln i starten i agilityklassen, trots att han var riktad mot den!
- han hoppade båda starthindrena, i agilityklassen med en kort inkallning, i hoppklassen med en något längre
- han tog inte tunneln som låg och lockade bakom slalomingången i precis rätt linje.
- vi gjorde två nollor
så vi får väl va nöjda, då. Minns jag rätt så började faktiskt förra säsongen såhär också. Nollor med kass tid, som sen blev bättre och bättre. Men agilityklasstiden idag, den var inte rimlig!
Imorgon kommer fotografen och då blir det till att kolla på bilderna och försöka få till samma sak. Sen blir det möte med mäklaren, skrivande av annons, visning den 9:e och hållna tummar för en bra affär. 
senaste kommentarerna